Vi tolererade det ena efter det andra. Nynazister mitt bland våra förtroendevalda. Brexit. Trump. Orbán. Duda. Nu är de på väg att ta våra barn. Vad var det vi sa, hade Manic Street Preachers med gott samvete kunnat sucka, för det var ju just de sa, och så hade de kunnat vända bort blicken som den brutne samurajen som blivit frånsprungen av sin samtid på skivomslagsbilden.
Men det vore Manics fjärran att vältra sig i vare sig självgodhet eller uppgivenhet, och när samtiden är som galnast i sin polariserade politisering väljer istället Manic Street Preachers att göra sin minst explicit politiska skiva någonsin. Med stöd i ett Phil Ochs – ”in times of such ugliness the only true protest is beauty” – väljer de numera andra vapen, och lite förvånande definierar de åter ”skönhet” som den sortens vassa hårdrockstangerande gitarrer som de var förtjusta i redan på Generation Terrorists för mer än 25 år sedan.
Väljer man att som Manic Street Preachers spela svulstig rock med jätteriff och överdimensionerade gester balanserar man automatiskt på avgrunden mot det bombastiska. Hyllningen till fotografen Vivian Maier trillar över den kanten och blir något som låter som den sortens megalomaniska pekoral man får om man kombinerar 80-tals-Gary Moore med Spinal Tap, och med whohooande fotbollskörer blir Liverpool Revisited klumpigt baktung och inte alls den avsedda hyllningen till de efterlevande efter de 96 som dog i Hillsborough-katastrofen på fotbollsläktaren. Samma sorts grabbigt brölande borde de kunna ha kunnat lista ut skulle ställa till det för annars mer sympatiska Hold Me Like A Heaven.
Då är det mycket mer överraskande att upptäcka att duetten Dylan and Caitlin tillsammans med The Anchoress inte bara gör vänner av Tommy Nilsson/Tone Norum-powerballader glada utan har en omedelbarhet som är svåremotståndelig även för mer svårflörtade. Den läppstiftskladdiga glamrockande David Bowie-hyllningen In Eternity är också en av skivans toppar, även om en Brian May-klingande sologitarr gör att man tror att de kanske blandade ihop en dame med en annan.
International Blue är suggestivt manande i sin gigantiska rock, komplett med flagiolett-gitarrsolon direkt från 80-talet och avsedd som ett syskon till tidiga singeln Motorcycle Emptiness. Broken Algorithms är likaså alldeles utmärkt åttiotalshårdrock, även Song For The Sadness klarar sig bra i sin väldiga storslagenhet.
Om all arenarock hade vett att göra sig så här attraktiv vore det måhända inte en så obehaglig genre. Men förändrar världen gör den inte nu heller. Tyvärr.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
