Redan under de första sekunderna missar Isak Sundström både i toner och i tempo i sin frasering. Det är hål i marken, det är mörker, det är obevekligt rullande pukor och ödsligt ekande gitarrer, det är återhållen ångest.
Så inleds Skriets andra album, och så fortsätter det, med sin huvudsakliga variation i hur långsamt sångerna rullar fram och hur utdragna de är. Allt det är bidragande orsaker till att Skriet är ett av landets mest omskakande och nödvändiga band, och att de är än mer angelägna nu när de rensat bort de sista resterna av inställsamhet.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
