Det intensiva isländska irrbloss som förtrollade oss med sin rosa Flying V-ukulele och sina mycket speciella popsånger om extremsportare och känslan av underlägsenhet för åtta-tio år sedan har hittat mer konventionella uttryck sedan dess.
Hennes omedelbara charm är saknad, men även i mer traditionella singer-songwriterarrangemang består åtminstone delar av hennes personliga tilltal. I både Fireshade Forest och Summer Inside finns antydningar till det forna egensinnet, och i Underdog klingar hon som en kombination av Carole King och Frida Hyvönen. Men även om sångernas värme oftast är intakt blir det på flera ställen – särskilt i My Heart Sings – alldeles för tillrättalagt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
