Cornelius – Point

Cornelius – Point

17 februari 2002
5 av 6 i betyg
Matador/Border

När det nu är dags för Återkomsten till Apornas Planet har mycket hunnit hända. Forskaren Cornelius, som tidigare hånades öppet inför rådet för sin etik kombinerat med fritänkande och oblyg experimentlusta, har mognat och uppnått en viss status. Beståndsdelarna i hans forskningsprojekt finns dock kvar. Cornelius gestaltas som vanligt av den japanska tonårsidolen Keigo Oyamada med rötter i Shibuya-keis bubbelgumscen. Han har också skrivit och regisserat, och man anar att han har en hel del gemensamt med sin rollfigur. Som regissör är Cornelius en utpräglad modernist, men mer intresserad av atmosfärer och hederligt historieberättande än av action och explosioner. Handlingen är lättfattlig och traditionell, uppbyggd med små briljanta poplåtar som staplas på varandra. Det är sättet att kombinera de förväntade elementen på ett nytt sätt som gör filmen så sevärd.

I Drop byggs latinpop på en grund av vattenbubbel och plask. Istället för pyroteknik och ultrarapidvåld har Cornelius letat fram sina gamla ljudeffektsskivor och hittat gott om rena stereotester (”höger, vänster…”), radiobrus och vågor mot strand blandat med fågelkvitter. Bossa, västkustpop, easy listening och mysfunk mixas med electronica, och resultatet blir smart, tillbakalutat och lättillgängligt. Ibland dyker en skev gitarr någonstans mellan Tom Verlaine och Adrian Belew upp och förstärker intrycket av att Cornelius lyssnat mycket på Talking Heads och dess sidoprojekt. Men Cornelius backar inte för ett par renodlade actionsekvenser med larmande oväsen och toner gjorda för att spräcka högtalare och trumhinnor. Hans sätt att närma sig speed metal i I Hate Hate påminner om John Zorns, perfekt i utförande men med en attityd som antyder att Cornelius inte är helt seriös.

Beck, Money Mark och David Holmes nämns nästan alltid i samband med Cornelius. Det är ofrånkomligt, men det är en kvartett vars musik inte är särskilt enhetlig. Det som förenar dem är deras öppenhet, vilja att kombinera oväntade ljud och stilar för att skapa en ganska konventionell helhet. Och Cornelius går i täten.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Patrik Forshage

Skribent

Högst betyg i recensioner

  1. 1.

    17 augusti 2016

    6 av 6 i betyg
    Toni Holgersson – Nordic Noir
  2. 2.

    17 januari 2008

    6 av 6 i betyg
    Hästpojken – Caligula
  3. 3.
  4. 4.

    17 november 2014

    6 av 6 i betyg
    The Voyeurs – Rhubarb Rhubarb
  5. 5.

    17 december 2006

    6 av 6 i betyg
    Tom Waits – Orphans

Senaste från recensioner

  1. 1.
  2. 2.

    25 maj 2026

    5 av 6 i betyg
    Joulin Younis – All In
  3. 3.
  4. 4.

    23 maj 2026

    5 av 6 i betyg
    The Coral – 388 
  5. 5.

    22 maj 2026

    3 av 6 i betyg
    Bleachers – Everyone for Ten Minutes