Räkna inte in Jamie Lidell bland de ändlösa skaror som drar runt världen och sprider sin evinnerliga neo- och retrosoul. Hans bakgrund i techno, hans skivbolag och inte minst hans intima samarbete med Grizzly Bear och en lekfull Beck här borgar för annat. Visst finns här en hel del soul av gammaldags snitt, men oftare drar det mot hårdare funk. Istället för att luta sig mot Al Green bearbetar Jamie Lidell hellre George Clintons Atomic Dog och Princes 1999 med alla sina elektroniska verktyg. Det är lekfullt och detaljrikt, med till exempel frijazzflöjter mitt i en smidig Jackson 5-tribut, det är skitigt och svettigt, det är kort sagt autentiskt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
