Ack, de där desperata försöken som fåntrattar och tonårsidoler gör för att bli respekterade som seriösa när tonårsappealen flagnar. Green Day-ledaren Billie Joe Armstrong till exempel anlitar Norah Jones för ett knippe respektfulla Everly Brothers-covers, i förhoppningen att den respekt hon bär med sig ska färga av sig på honom. Men styrd av en massiv egomania blir han så förtjust i sin egen röst att han knuffar in Norah Jones längst in i hörnet, och eftersom han är en synnerlig bleksiktig och anonym sångare – särskilt tydligt i låtar från de oöverträffade vokalharmonimästarna – blir han därmed än mer färglös. Vanhelgande är ordet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
