Det fanns en tid när varje nytt Steve Earle-album innebar en samling välskrivna mörka noveller eller samtidsbetraktelser, allt mer politiskt explicita ju längre ur sitt missbruk han kom. Men det var länge sedan, och på senare år har vi fått nöja oss med hantverksskickliga men pliktskyldiga tematiskt sammansatta album.
Efter ett Townes Van Zandt-album och ett bluesalbum förmår inte ens Trumperans inträde honom att omvärdera modellen, och istället för hans alerta iakttagelser och vassa konstateranden får vi en hyllning till Willie och Waylon, med varierande angelägenhetsgrad. Med ett stenhårt The Dukes i ryggen finns det inget att anmärka på i det kraftfulla countryrock-genomförandet, men för att hitta något genuint och angeläget får man numera söka sig till nästa generation Earle.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
