Per definition kommer de största överraskningarna från de mest oväntade ställena, och här är ett exempel. För vem hade ens kunnat ana att en avdankad trummis från Kaiser Chiefs ihop med folk från The Zutons och ännu mer hopplösa The Kooks ett drygt decennium senare skulle göra ett album fullt av utmärkt pop?
Det är vänligt och ibland lite drömskt, men tappar sällan melodi- eller refrängfokus ens i milt svävande sånger som I Wasn’t Dreaming och Lucky Star. Och när Nick Hodgson bygger antingen mer omedelbara pophits som Only One, komplexa Beach Boys-klanger i Did I Just Fall in Love eller den skörare dB’s-varianten av powerpop i både Tried and Failed och Holding On to Let Go är det rent överrumplande bra.
Någonstans blir man obehagligt påmind om tidigare decenniers meningslösheter, till exempel i alltför tillrättalagda I Wish I Was in New York City och sega On the Same Side, men det är ändå undantag. Och att bandnamnet är en liten blinkning i riktning David Bowie är pluspoäng hos den här anmälaren.
