Det luktar moonshine lång väg på den dammiga förstukvist i den mest rurala delen av amerikanska södern där pastor Payton sitter och fingrar på sina gitarrer. Han växlar mellan sin National från 1930, sin Resonator och sin replika av en akustisk Gibson från 1929 Gibson, något modernare än så tänker han inte ens överväga. Ibland får han sällskap på verandan av sitt Big Damn Band, som må skapa ett stort jävla röj men till antalet bara är två, hans hustru Breezy Peyton på tvättbräda och trumslagaren/fotstamparen Jason The Snakob Powell.
Men ofta behövs inget mer pastorns eget intensiva fingerplockande och sliriga slide när han gormar grovkornig bluegrass, country och blues. Förebilder som Taj Mahal och Captain Beefheart må ha valt olika stigar från sitt gemensamma avstamp i mitten av 1960-talet, men Reverend Peyton tänker inte välja sida. Han gräver i den mest rudimentära formen av deltablues och han skrovlar och gormar okontrollerat. I mörka Can’t Sleep är han nästan lågmäld, men i till exempel Like A Treasure vräker på som en bredkäftad Buster Poindexter. Medan hans lilla Big Damn Band stampar i trägolvet plockar han strängar med överljudshastighet i Let Me Go, och i den avskalade domedagsgospeln Looking For a Manger får bandet sällskap av strålande The McCrary Sisters.
Han går hela vägen tillbaka till Robert Johnsons If I Had Possession over Judgment Day, och från Blind Lemon Jeffersons katalog hämtar han två sånger, bland annat fängelsebluesen Nell (Prison Cell Blues) med vemodigt munspel av Billy Branch. En lika viktig gäst är Michael Cleveland, vars vildsinta fiol bidrar till snabba bluegrassröjet på Freeborn Man, och när pastor Payton alltför snart rundar av sin predikan med Mama Do I vansinnestempo (”The fellas don’t like me, but the ladies do”) återstår bara för den omtumlade församlingen att börja yra till och med om The Cramps.
