Redan med debuten hade Rasmus Arvidsson och Avantgardet ambitionen att använda musik för att skapa förändring, och tio år senare inleds deras elfte album med Rasmus minne av att som 13-åring likt Woody Guthrie och Joe Strummer med en butterflykniv karva in ”This machine kills fascists på min pappas Ibanez”
”Musiken har ett oerhört ansvar att stå fri och stå upp för sånt” skiver Rasmus i presstexten för Avantgardets kanske allra mest politiskt rättframma album hittills. De oförblomerade samtidsbetraktelserna och ideliga nålsticken på regeringen – ”Guccikopiakeps – visitationsobjekt” är bara ett av många – haglar på ett protestalbum vars like inte hörts i Sverige sedan tidiga KSMB och Ebba Grön, eller kanske Latin KIngs.
I Empire gör Rasmus Arvidsson mental armkrok med Joe Strummer och Mano Chao och konstaterar att ”Jag sjunger för flyktingar, förorten, fängelser”, och även om det musikaliskt inte riktigt är punk så är det stundtals ganska nära, till exempel i Hansa City om den institutionaliserade rasismen. Med snygga riff och Sympathy-for-the-Devil-wohoande hade det kunnat vara en Jocke Åhlund-dänga, och Förnedrade tjoar hoppfullt och glatt med en munter fotbollskör om att nobbas i dörren för att man inte passar in i stadens krogliv.
I inledande Ibanez och igen på fler ställen utvecklar Avantgardet de laborationer med samplade beats som man tidigare snuddat vid, och i Kevin är det rentav slö dub. Producerande Jari Haapalainen måste ha jublat över att få vara med i ett sådant äventyrligt sammanhang med sådana utvikningar och varianter, och hans fingertoppskänsla inte bara sätter varje utfall och infall utan knyter ihop alltihop till en sammanhängande och logisk entitet.
Dags att gå ut är mörk och kanske självbiografisk, men musikaliskt låter den som peppIg tidig The Strokes, plus extra fotbollskör. Den sortens call-and-response-sång med kören funkar allra bäst i den avslutande Dexys/Moneybrother/Florence Valentin-kampsången Hallå, som kommer att välta de större och mindre scener som Avantgardet väljer att spela på under många år framöver. För som Rasmus Arvidsson sjunger – ”Tre ackord väger alltid tyngre än pengar”.
