Bergslagsdiagonalen kan beskrivas som ett proggband utan någon tydlig politisk udd. Texterna handlar främst om vardagar och relationer, och håller till på den diskbänksnivå där spagetti bolognese tillagas och drömmar både spirar och går sönder. Sångmelodier får ibland underordna sig ordrika sjok, och förlösande rim uteblir ofta i slutet av fraserna. Någon skönsång från Aron Westholm är det inte tal om, men 70-talikoner som Torkel Rasmusson och Tore Berger lär nicka gillande åt anslaget, och Westholms jordnära röst rotar musiken i det vanliga och vardagligt skötsamma folkets anspråkslösa mylla.
Det absolut bästa med Bergslagsdiagonalen är de två gitarrerna som väver ihop sig i ljuvliga boogie-lick och riff på nästan samma nivå som Keith och Ronnie eller Rockpiles Dave och Billy. Tillsammans med det faktum att de inte verkar inspireras ett dugg av stereotyp Göteborgs-indie belönas därför detta finfina gäng med en skinande guldstjärna i min bok. Hela bandet låter kanon och är ovanligt variationsrika i både stil och instrumentering — hör det ljuvliga dragspelet i Efter Solsken Kommer Regn till exempel.
På en karta över Göteborg — Lundby (fint ställe!), Majorna, Hisings Backa — och annan geografi som Mallorca eller Surte, uppspelar sig livets små motgångar och triumfer. De inflyttade göteborgarna i Bergslagsdiagonalen förtjänar minst lika stor publik som Valter Nilsson. Nej ännu större, med tanke på hur befriande det att slippa höra om fultjack, ”livet på botten” och brötiga gubbar i hamnen.
