Chelsea Wolfes harmonik och bildspråk lider i grund och botten av samma banalitet som plågar 95% av all musik inom metal-genren. Mörket ska liksom pressas fram med några simpla knep som för publiken symboliserar smärta, sorg, ondska och andra urtillstånd. Dessa knep är lätta att identifiera i ackordföljder, stämningar, sångmelodier och teman, och de sträcker även till Chelsea Wolfes betydligt mer kreddiga avknoppning av genren, in i hennes blandning av folk och goth och industrimetal. Hon har helt enkelt mer gemensamt med Ville Valo än Sandy Denny, även om den jämförelsen är för elak i det att Chelsea Wolfes musik ändå är har kvalitet.
För visst finns det ett mörkt sug i dessa alster om destruktiva relationer, självhjälp och uppvaknande. Produktionen är suggestiv och välskulpterad och sväller och böljar runt Wolfes sköra och vackra sopranstämma. Men sångmelodierna är ofta kommersiella i tonen på samma sätt som de är hos Lana Del Rey. Det gör att mörkret känns ännu mer konstruerat, ännu mindre naturligt.
Chelsea Wolfe praktiserar tydligen häxkonst, och det väcker den här skribentens inre Siewert Öholm. Mörkrets makter gör man att bäst i att inte välkomna över tröskeln — ta en titt på världen och försök sedan påstå att ondskans krafter inte existerar. Man hoppas att Wolfe praktiserar en ljusare, mer kalifornisk och feministiskt anstruken variant av häxeriet, men att förhäxa oss med musiken på The Dark lyckas hon hur som helst inte med.
