Det finns inte en enda pappa som använder de första allvarliga blommor-och-bin-samtalen med sin son till objektiv informationsöverföring. Hamell on Trial plockar in sin grabb över hela skivan, och passar på att förklara både vad som är fel i det amerikanska politiska klimatet och i det hårda livet på gatan, något han har en hel del erfarenhet av, vad han än påstår för sin son.
Men Ed Hamells trovärdighet är inte vad den varit. Med Choochtown för sex år sedan knockade han oss med enbart sina texter och sina gitarrattacker, men sen började han jobba med, gasp, Ani DiFranco, fläskade ut sitt sound med ett taffligt kompband och gick vilse i sina egna mytologiseringar. Den en gång så träffsäkra akustiska NYC-punken är inte lika vass längre, och inte skämten heller. Istället känns det som billigt effektsökeri när han här sjunger sånger om George W Bushs sexuella preferenser (masturbation till Bibeln, uppenbarligen) eller spelar upp långa och poänglösa telefonkonversationsskits.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
