På skivomslaget sitter Adam Anderson och Theo Hutchcraft intill varandra och tittar stint in i kameran, precis som på de gjorde på omslaget till det fortfarande strålande debutalbumet Happinessför 10 år sedan. Men nu är tiderna svåra, och där unga Hurts var stiligt friserade ungdomar i vita skjortor är de idag långhåriga och okammade, skäggiga och ovårdade. Lite samma utveckling som Depeche Mode hade på 90-talet, utom att hos förebilderna märktes mörkret och förfallet också i allt mörkare och mer konfrontativ musik. Hos Hurts finns inte motsvarande musikaliska konsekvenser, och det är synd.
I sina bästa stunder, till exempel i singeln Voices och i Liar, arbetar Hurts upp samma nivå av hyperdramatisk och ibland rent bombastisk synthpop som de gjorde i början av sin existens, och stundom sedan dess. En gospelkör och sedan en ännu större kyrkokör till exempel känns ju lika naturlig i Hurts kontext som tidigare operasångare gjorde.
Men låtmaterialet är inte tillräckligt starkt i sin helhet, och när det då och då smyger sig in försök att lägga in housepianon eller r’n’b-detaljer (eller som i Fraction bygger en hel låt på ett typiskt Timbaland-beat som Missy Elliott måste ha prioriterat bort för en sådär 20 år sedan) låter det inte som avsett uppdaterat utan bara glättigt, daterat och out-of-character. Motsatsen till deras yttre faktiskt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
