Även med bara akustisk gitarr låter She Jumps som tungt och obönhörligt malande Mark Lanegan, och ännu mer så när spöklika ljud och röster fyller på i bakgrunden. I Antigonish, som är skivans enda låt där det finns utrymme för ett mer komplett rockarrangemang, bidrar tungt manglande trummor under en dominerande cello, ett distat gitarrsolo och syntheffekter till att Lanegan-associationerna leder vidare mot Queens of the Stone Age.
Men ljudmässigt är det ett undantag, för Freddie Holms produktion är föredömligt sparsmakad. Med musiker som Bebe Risenfors i kulisserna hade det kunnat fresta att skala upp, men här är det konsekvent naket, dovt och ödsligt, med Andi Almqvists ödesmättade röst framknuffad allra längst fram. I Rosemary’s Grandchildren placerar han med dovt Nick Cave-tonfall Polanskis ättlingar i en oskyldigt gastkramande barnkammarklingande kontext som påminner om den Bob Ezrin bidrog med i Alice Coopers Years Ago och Steven på Welcome to My Nightmare.
I återanvända Can’t Stop Laughing skålar Andi Almqvist för alla ”bad luck brokenhearted”, alla fuck-ups och failures, och det är i sådana sällskap hans musik trivs bäst. Det apokalyptiska titelspåret är fullt av bibliska referenser, likbilar och atombomber, med en tung puls under distad gitarr och cello, som ett unplugged Suicide, och det oundvikliga slutet återkommer till exempel med rader som ”It’s almost the end of the world” i den elektriska undergångsvalsen Two Junkiez.
En episk tolkning av Hank Williams Alone And Forsaken mullrar i djupet, och Save Me är en begravningspsalm på kyrkorgel och avrundas med avlägset ringande kyrkklockor.
När seriemördaren Ted Bundy får mumla obegripliga fraser i Ted Talk är det att spela över en aning, och The Fly är å ena sidan en vänligare visa där Bebe Risenfors träblås firar triumfer, men med skojfriskheten om att resten av livet förföljas av surret från en fluga man slagit ihjäl är den också skivans enda avsteg från det djupa allvaret.
Men som Andi Almqvist säger i Fokus Musiks intervju om att hantera ångesten inför världens undergång – kanske behöver vi också en axelryckning och ett asgarv.
