Sydney-bördiga Julia Jacklin har en fullkomligt underbar röst. Den har en luftig klang som man måste födas med, och perfekt intonation och frasering. Det är helt enkelt en stämma man skulle kunna följa till jordens ände. Jacklin vet dessutom att man inte måste ta i från tårna bara för att man har resurserna. Hon är smakfullt återhållen och när rösten ibland glider upp i höga register och visar sitt stora omfång blir effekten desto större.
Julia Jacklin är en folksångerska med en rejäl dos 90-talsrock inkastad i mixen, och referenser som Aimee Mann och faktiskt Alanis Morrisette dyker upp i skallen. Jacklin är dock betydligt creddigare och bandet rockar på ett lösare och skramligare sätt, mer Pavement än Pearl Jam. Låtskrivandet på The Gem kanske inte välter himmel och jord som helhet, men If I Had The Hand Of God, The Hardest Thing och The Maes-duetten I Wish är väldigt fina. I Wish är avskalad till två sångerskor och akustisk gitarr, och har harmonik som det tidiga 70-talets Joni Mitchell eller Crosby, Stills, Nash & Young.
Det känns lite klichéartat att konstatera att Julia Jacklin berör mer ju mindre skrammel som konkurrerar med hennes röst, men det är sant lik förbannat. Jacklins självutlämnande texter är skarpa och rörande, och välskrivna meningar sjungna av en så fantastisk röst vill man nästan inte störa alls. Samtidigt är det coolt med elgitarrer — det vet varenda unge — och mixen på The Gem gör att Julia Jacklins röst alltid träder fram med självklarhet hur mycket rockande som som än omger den. När blandningen av folksångerska och 90-talsrock smälter samman lika bra som i Walk On Me bildas ett ganska unikt sound, då vore det förmätet att tigga om mer akustiskt material.
