För somliga traditionalister är surf, hotrod och twangestetiken både målet och metoden, men Robert Johnson tillhör inte dem. Den sortens instrumentala rockuttryck är en central del av hans DNA ända sedan tonåren, och utgör snarare utgångspunkten för att utan skygglappar eller genrespecifika dogmer utforska både musik och andra delar av kulturvärldens kultigaste uttryck, den här gången framför allt från filmvärlden.
Så om Aldomovar’s Delusions är en hotrod-dänga med orgel intill den oftast dominerande twanggitarren är Theme from Pasolinis Mind helt rimligt både storslaget och psykedeliskt bubblande och någonstans en gnutta skorrande.
För några traditionalister är Robert Johnson and Punchdrunks inte. De laborerar friskt med baklängeseffekter i Die Mauer Surf och använder synthar och elektronik där det passar sig, som i drömska Dean Stockwell i Menopause Surf, och till och med i förbigående i rejält nedpitchade Link Wray Is Back for Good.
Den är liksom Fuzztone CEO och Dead Kennedys-bugande Viva La Biafra Bay Ray exempel på albumets eleganta bugningar åt några av Robert Johnsons musikaliska favoriter, och även om Voidoid Tension in Hell visserligen blinkar åt Richard Hell i titeln är dess Cinemascopebreda vyer i Technicolor snarare en hälsning i Morricones riktning.
Släpiga Genocide in Space låter som svartvit scifi-Cramps från sent 1950-tal, medan Mushburger är en ekande variation av Batman Theme. Och när det drar ihop sig till upplösning av dramat drämmer Robert Johnson and Punchdrunks till med det storslagna orkesterverket Bullets Argue Well, där symfoniorkester och konsertpiano förtjänstfullt trängs med rockbandet på ett sätt som garagerocken aldrig förr hört maken till.
