Country kanske har soul då och då, men Deportees har trots kraftfulla ansträngningar varken det ena eller det andra. Någon enstaka pedal steel eller banjo gör ingen americana, och (jämfört med tidigare nedtonad, tack för det) falsettsång och någon driven kompgitarr lyckas varken ge känslan av eklektisk mix eller Memphis.
Sådana detaljer förklarar inte bort det faktum att det Deportees valt att fylla sitt andra album med är bredbent och slätstruken mogenrock. Det är inte nödvändigtvis skällsord. Titellåtens klingande piano och storslagna stråkar och mullrande pukor är väldigt trivsamt, och detsamma kan sägas om släpiga Thank Me Later.
Inte ens en cover av det mest medelålders folkkära man kan tänka sig, Ted Gärdestads Come Give Me Love som i sin originalversion stoltserade med ett komplett Abba bland musikerna, sticker ut det minsta.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
