Finesserna hittar man som vanligt i texternas blandning av vardagsrealism och ordlekar. Beautiful Souths popsånger däremot, med övertydliga blinkningar till Beatles, music hall och den här gången också i någon mån country, är lika lättuggade som engelska kokta grönsaker, och lika intetsägande. Manchester skulle visserligen göra sig fint i Sven-Ingvars repertoar, helt utan förändringar i sitt arrangemang, men bara inledande The Rose of My Cologne och muntra Space med en hetsig trumrytm lånad från ett vykort från New Orleans letar sig in i Beautiful Souths allt långsammare expanderande greatest hits-set.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
