Shout Out Louds värld är mycket begränsad. Den ryms i en garderob som balanserar på kanten av stup, och rymmer förutom bandet själva enbart en grupp småknubbiga pojkar med slarvigt läppstift och nogsamt bångstyrigt hår.
Inte bara uptempopopen i dur, kontrasterat mot sorgsna relationstexter, eller den envisa och allom närvarande pigga synthen som klämmer dit melodistämmorna är noggrant byggda enligt originalritningar från Fiction Records, Adam Olenius sång leder inte sällan till rena Sikta mot stjärnorna-effekter, men hans Robert Smith-imitation är så jublande bra att det inte gör något alls.
Shout Out Louds hämtar sina melodier och sin frasering uteslutande ur en liten del av The Cures 25-åriga katalog, nämligen de inställsamt poppiga 80-talshitsen. Men dessa hanterar de å andra sidan felfritt med en osviklig hitkänsla, och med sådana små förändringar i originalmaterialet att Robert Smith ger upp alla stämningsansökningar och istället släpper sin egen katalog remastrad på SACD mitt i all uppståndelse.
Bara två gånger vågar sig Shout Out Louds ut ur garderoben, först för ett gitarrsolo i There’s Nothing och sedan för en försiktig sångfrasering i Wish I Was Dead, men de ger sig inte av långt utan stannar båda gångerna hos J Mascis, en annan auktoriserad Robert Smith-fanatiker.
En så osjälvständig skiva borde förstås inte rendera ett högt betyg. Men Howl Howl Gaff Gaff är en uppseendeväckande samling potentiella hits, där debutsingeln 100º och nya singeln Shut Your Eyes får vanligtvis sansade människor att trä neonfärgade strumpor över sina händer i pur glädje, och dessutom har sällskap av lika sprudlande The Comeback och My Friend and the Ink on His Fingers, för att nämna några. Med Shout Out Louds entusiasm och stora popkänsla fastnar alla berättigade fnysningar om plagiat i näsan, sånt kommer de att ha lämnat bakom sig på nästa jublande popskiva.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
