Eftersom Josh Rouse knappast kan ha några minnen från sitt födelseår 1972, som är temat för hans fjärde skiva, kan vi inte beskylla honom för nostalgi. Snarare handlar det, liksom hos en mängd familjer i exil i Sverige, om att försöka måla upp en drömbild av sitt ursprung, baserad på en blandning av minnesföreställningar och skönmålande beskrivningar i tredje eller fjärde hand. 1972 är utformad enligt myten om det tidiga 70-talet, med tidstypiska färger och tidstypiska teckensnitt på omslaget, och betydligt mindre tidstypisk ambitiös bonus-DVD.
Musiken fungerar på samma sätt, Josh Rouse är skicklig i sina ambitioner att härma vintage soulpop, men det är bara en drömbild av hur 70-talet faktiskt såg ut. Med fingertoppskänsla både kring poplåtar och 70-talsmyten hanterar Josh Rouse pastischer som Comeback (Light Therapy) och James, där falsettsång, flummig flöjt och predisco-stråkar dominerar över en slickad soulbotten. Love Vibration låter som sena Jam, när Paul Weller upptäckt Philly och gammal southern soul och försökte återskapa det i London tio år efteråt. Det är oerhört snyggt, men det fattas ett allvar, och bäst blir det när Josh Rouse släpper sitt renodlade nostalgiprojekt i Strokespoppiga Slaveship.
Josh Rouse talang är väldokumenterad, men den här gången gömmer han sig för uppenbart bakom en konceptidé med betydligt kortare livslängd än hans tidigare skivor.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
