Ed Hamell verkar ha blivit så förtjust i den mediabild han skapat genom föregångaren Choochtown, genom sina fantastiska live/standup-spelningar och sina tidningskrönikor från New Yorks baksida att han tappar greppet, och går farligt nära att parodiera sig själv. Ibland når han gamla höjder, som med den förmodligen självbiografiska Downs om en gammal narkomans återförening med nedåtjacket efter en bilolycka helt lagligt i en sjukhussäng. Och fortfarande är han en mästare på smarta texter, som när Gud läxar upp människan för att vi bryter mot budet att inte döda i inledande Don’t Kill.
Men Ed Hamell har inte tillräckligt många historier från New Yorks bakgator kvar att berätta, fantasierna om att ta sig över statsgränsen med 13 kilo olagligt i bakluckan är bara påklistrade den här gången. Med Ani DiFranco och ett taffligt rockband i ryggen, där vi nu vant oss vid enbart Hamells röst och gitarr, blir resultatet högst ordinär pratig skojrock.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
