Billy Bragg har aldrig tvekat inför risken att vara en kliché. Som ung romantisk ideolog uttryckte han allt det där som unga romantiska ideologer förväntas uttrycka, och han gjorde det med blodet bubblande med endorfiner, hjärtat sjudande av passion och ryggraden fylld av så mycket rättfärdighet att hans politiska meningsmotståndares hån aldrig berörde vare sig honom eller oss som lyssnade.
Nu har håret blivit grått, och enligt samma klichéer har därmed de revolutionära slagorden ersatts av Bibelns gyllene regel Do Unto Others. I There Will Be A Reckoning får sig makthavare och missnöjespopulister en släng av sleven, men annars är han numera personligt reflekterande, utifrån moderns död i January Song och Goodbye, Goodbye, och han är snarare vardagsromantiskt teoretisk i Handyman Blues än som förr kärlekstriumferande eller hjärtekrossad.
Men att han lever upp till fördomarna förminskar inte hans kvaliteter, och med låtar som No One Knows Nothing Anymore och framför allt Swallow My Pride visar Billy Bragg upp möjligheten att följa i Nick Lowes fotspår som värdigt åldrande soulballadsångare. Det bådar gott.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
