Han tickar i alla de rätta rutorna med sin americana, ibland är den mjuk och akustisk, ibland traditionell med fiol och ibland hårt elektrisk rockig, och hela tiden arbetar han med gedigna melodier och ett lika kompetent hantverk.
Hans missbruk armbågar sig fram överallt, oftast ångestladdat och skitigt och någon gång med lättnad över att ha lagt det bakom sig och vara på väg hem en sen natt helt nykter och klar, men det personliga och självutlämnande i texterna går inte igen i musiken. Molotov låter Springsteen, Last of My Kind låter Steve Earle, och mäktiga Anxiety tar avstamp i Dylan och landar i Tarantula Waltz ungefär.
Sådant går det inte att ha invändningar mot, men för att Jason Isbell ska lyfta till den högsta divisionen behöver han hitta sig själv.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
