Om man som Jonny Borrell råkar vara 22 år och kunna visa upp avundsvärda kindben, och dessutom har en bakgrund i kretsarna kring The Libertines, torde chansen till hype vara god. Om man som Jonny dessutom har en svada och en självsäkerhet vars like vi inte hört sedan Johnny Rotten tvekar varken skivbolagens scouter eller den engelska musikpressen.
Tillsammans med en svensk gitarrist och basist lånar Jonny Borrell ogenerat från det sena 70-talets New York-band, men när han försöker med Tom Verlaines tilltal blir det mer ansträngt än blasé, och när han på In The City strävar ända mot drottningen Patti Smith är vägen alldeles för lång för 22-åringar som anser sig vara bäst i världen. Det blir mest The Strokes av alltihop.
Visst finns här kaxighet, åtminstone ett visst mått av självdestruktivitet – grabben är Up All Night minsann – och ett par riktigt smarta rocklåtar. Rip It Up var Razorlights första demo, och är en liten larmande pärla som skvallrar om att det inte bara var kindbenen som väckte hypen. Även Don’t Go Back To Dalston, en bön till Pete Doherty om att inte åka till Londons mest crackbesudlade stadsdel, bränner till en aning.
Men oftast händer det ingenting alls, som på singeln Rock’N’Roll Lies där Razorlight helst av allt vill låta just som Libertines. Det fattas något avgörande, det fattas energi och eld. Sånt kan inga kindben i världen ersätta.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
