V2
Ingen trodde väl att Brett Anderson och Bernard Butler ens skulle kunna vistas i samma rum igen, ännu mindre spela in en skiva ihop. Men de senaste åren har Brett Anderson blivit ett skämt som spattat runt och försökt kränga avtända naturskildringar under falska förespeglingar om Suede. Under tiden har Bernard Butler, som så många gitarrister före honom, insett att det där med solokarriär var kanske inte en så lysande idé ändå. Så vad annat återstod än att lägga bort prestigen och ta kontakt med varandra igen, efter elva förlorade år?
Därmed är Suede tillbaka (i allt utom bandnamn) precis där de slutade under inspelningen av Dog Man Star. De smala skinnjackorna är framme ur garderoben, mascaran är på plats och Bretts lugg ligger exakt rätt. Texterna har kommit tillbaka från sina frisksportiga exkursioner och lagt sig tillrätta i rännstenen igen, och Bernard Butlers bedövande gitarrlager är mer komplexa än någonsin.
Episka Apollo 13 och Two Creatures balanserar båda på rätt sida gränsen till det patetiska i sin storslagenhet, och Lovers är ett tonårsanthem värdig deras tidigare perfekta soundtrack till det självvalda utanförskapet. Även Imperfection, där stråkarna sveper och pukorna crescendomullrar som vore det melodifestival, och Autograph med mycket Smiths i gitarrerna är lika dekadent smarta som Suedes klassiker.
Men Brett Anderson är inte bara en döende dandy. Han har lackat ur på högerpolitikernas billiga populistknep, och föredömliga popsingeln Refugees slåss för den invandring som Englands allt mer högljudda Bert&Ians vill begränsa, precis som ilskna Brave New Century. ”We sit and sit and choke on magazines/ and worship shit celebrities/./Religion breathes like a disease/while people spit on refugees”.
Det kan kännas svårt att tvärt flyttas tillbaka till 1994 och bara börja om, men om Bernard Butler och Brett Anderson kan så kan väl vi. Om det är en tillfällig reunion? Skit samma, vi lever just nu.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
