När Steve Earle experimenterar med DJ’s och Jason Ringenberg sjunger barnvisor finns ett tomrum på den scen som brukar beträdas av dammiga sydstatsrockare med kraftiga käkpartier och nära till tågmetaforer. Det tomrummet är Reckless Kelly mer än villiga att fylla, och de har såväl låtmaterial som dialekt nog att lyckas. Att de helt saknar originalitet är inget problem i deras genre, men för oss utan rutig skjorta är det deras achilleshäl.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
