Bryan Ferry började bära smoking som en ironisk grimas åt den engelska överklassen. Men det dröjde inte länge innan han var bekväm i den och fick räknas in bland dem han hade varit en nidbild av. Nick Cave hade en gång samma förhållande till sångstilen hos barytongentlemännen som Johnny Cash och Leonard Cohen, och idag sitter han hemtamt vid deras bord.
Som en äkta goth, och då talar vi om 1700-talets romantiska och skrämmande litterära riktning, har Nick Cave på skiva efter skiva brutit vackra mollmelodier mot dramatiska kärlekstexter, och även Nocturama inleds med mörka ballader mot ljuva pianomelodier och texter om ett Wonderful Life. Men medan violinvalsen Right Out of Your Hand vaggar in oss i igenkännandets trygghet laddar Nick Cave upp med överraskningar.
Först Bring It On, en duett med The Saints forne sångare Chris Bailey, som likt en slötänkt ättling till I’m Stranded rusar mot sitt crescendo. Och sedan… Punk. Jo, Dead Man in My Bed är det slamrigaste från Nick Cave sedan Birthday Partys Release the Bats för mer än 20 år. Det är faktist punk.
Det är förstås ingen slump. Inför sitt tolfte album bestämde sig Nick Cave för ett mer spontant förhållningssätt till sin musik och The Bad Seeds fick en vecka på sig till att både lära sig och spela in albumet. Här får det två effekter. Nick Cave låter mer avslappnad och varierad än någonsin, och kostar på sig berusat arabiskt wailande och en skämtsam blinkning till sin publik (”the sweet little goth with the ears of cloth”).
Men det betyder tyvärr också att ett par spår är väl slarviga, som när Nick Cave i Rock of Gibraltar är avslappnad näst intill medvetslöshet och glömmer både melodi och text. Lika improviserad, men fullständigt avväpnande, är den 15 minuter och minst 43 verser långa Babe, I’m On Fire, där en narkomanen, en buddistmunken, Sonny Liston, Picasso, Blixa, snuten med sin alkotestare och ”my mate Bill Gates” vittnar om att Nick Cave brinner. Som om det skulle behövas vittnesmål.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
