När Peter Gabriel sökte duettpartner att fylla Kate Bushs skor var Ane Brun hans förstaval, och i hennes band hittade han sedan Jennie Abrahamson. Så kom det sig att hon reser runt på världens största scener och sjunger Don’t Give Uptillsammans med sin mentor. Men hon är också hans utvalda förband, och hennes fjärde egna album gör det klart att han behöver henne mer än hon behöver honom.
Hon har hämtat en hel del av sitt rena, snygga och 80-talsmodernistiska sätt att uttrycka klassisk folkpop från just Peter Gabriels bästa album. Det är rent och luftigt, samtidigt som den klara instrumenteringen placeras i avancerade lager över stora och suggestiva rytmer som pendlar mellan akustiska och elektroniska. Över en stramt hållen kör där bland andra Ane Brun, Nina Kinert och AK von Malmborg trängs lägger Jennie Abrahamson sedan en röst lika oantastlig som produktionen. Hon har såväl omfång och känsla som perfektion i sitt uttryck, och även om de Kate Bush-ansatser som först lockade Peter Gabriel är särskilt tydliga i Wolf har Jennie Abrahamson en helt egen och mycket spännande personlighet som kommer att ge henne fortsatt tillträde till de största scenerna också helt på egen hand.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
