Ingen är så ambivalent som Björn Olsson. Han hoppade av Union Carbide Productions för att slippa vara rockstjärna och istället få spela egen stämningsmusik. Sen fick han ett återfall och övertalade Ebbot att starta Soundtrack of Our Lives, innan han fick nog igen och lämnade bandet åt sitt – ganska framgångsrika – öde. Efter det har han, utöver sina eftertraktade produktionsuppdrag, ägnat sig åt att spela atmosfärisk instrumental gitarrmusik, med varierande resultat.
Den som inte uppskattar brus och bakgrundsljud kommer att ha svårt att ta till sig Björn Olssons tredje skiva, som är inspelad med mycket simpel analog teknik. Istället har han prioriterat att mejsla ut tydliga melodier, och det gör den här dryga halvtimmen till en betydligt mer sammanhållen affär än föregångaren UPA. Men det gör också att Björn Olsson återigen närmar sig den rockmusik han redan övergivit två gånger.
Som sämst åstadkommer han något som låter det som trötta 1967-demos från Robbie Krieger och Brian Jones, men här och där plockar Björn Olsson den här gången också fram fina psykrockslingor, framför allt 10 – att namnge låtarna har inte varit en prioritet den här gången – som Ebbot hade gett mycket för att få skriva lyrik till för nästa Soundtrack of Our Lives-platta.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
