Att resonera om utveckling hos ett band som Dalaplan borde egentligen vara en paradox. Ensamma i världen arbetar de envist vidare i Kalle Pedals tradition, och själva grunden för deras skånska kött- och potatisrock’n’roll är ju att den bygger på rockmusikens allra mest centrala grundrecept såsom den oberörd av trender och teknikutveckling spelats i garage sedan 60 år.
Men utan att bryta traditionen innebär ändå bandets fjärde album flera tydliga utvecklingssteg. Här finns flera låtar med lugnare tempo och mindre larmigt sound, och textmässigt finns här ett djup som är mer allvarsamt – ibland rent svårmodigt – än tidigare. En del texter bottnar i Niklas Svenssons samtal med sin mamma om hennes relation till Niklas pappa. Titelspåret till exempel är en långsam mollskildring av en söndertrasad relation, och Noll är en stark fadersskildring.
På samma sätt har Niklas Svenssons egen separation satt tydliga spår i Har nån sett min älskling och omotiverat muntra Att jag aldrig lär mig, som tillsammans med Bränner min ring ditt finger? och flera av de snabbare och kraftigare spåren hör till Dalaplans hittills bästa låtar.
Jenny Neikells leadsång på Du gav mig ingenting är stenhård, och när hon sjunger duett med Niklas Svensson i Va e det för fel på mig blir det till en mäktig Rocket from the Crypt-urladdning. Ännu roligare har man i Hubba Bubba-idiot, där Hasse Östlund bjuder på ett strålande Thunders-gitarrsolo och både hans The Nomads-kollega Nix Vahlberg och Stefan Björk från Wilmer X också gästar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
