När inte ens skivbolaget orkar skriva ut hela bandnamnet på promo-cdRer kan det vara dags att officiellt korta det. Men utan bibliska namn skulle Johan Hedberg och Peter Gunnarsson så lätt misstas för vilka förortsungar som helst, när de i Little Boys in the Ghetto vandrar omkring hemma i Haninge till tonerna av en human beatbox, köper sourcream and onion-chips och upptäcker att ”outside the pizzeria have someone written I Love Maria” (sic!).
Att Suburban Kids with Biblical Names dessutom nämner Pavement och sjunger om indiska restauranger där minderåriga får köpa alkohol (Shitty Weekend) gör det lätt att förstå hur de två taniga killarna har blivit gudar för en hel generation indiekids. Genom Suburban Kids With Biblical Names lär de sig att DIY-snacket inte bara är punkgenerationens romantiska idealism.
Lika hänförda blir överåriga gamla indiegummor som insåg hur mycket de saknat ett svensk Young Marble Giants först när de träffade på Rent A Wreck och Funeral Face från bandets tidigare ep-skivor. De får sitt i förträffliga Noodles, som inte bara tar stämsångskonsten till oanade höjder (mer danska kullar än Kilimanjaro). Den har dessutom den goda smaken att låta som om en berusad, genomförkyld och en aning förvirrad Jonathan Richman löper amok i Phil Spectors museistudio.
Från samma ställe har man också hämtat pukorna till snabba Loop Duplicate My Heart, och kombinerat dem med syntetiska ljud, fin skev gitarrpop och en röst som vill vara Tindersticks men inte har en aning om hur. Eh. På ett bra sätt.
Suburban Kids With Biblical Names. Diskbänksrealism och epik. Det är en oslagbar kombination.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
