När Angel Olsen lanserar sin egen boutique-etikett är det med det spännande och udda konceptet att göra albumets A-sida till ett showcase för fem disparata artister som hon gillar, och att sedan på B-sidan göra sina egna tolkningar av en favoritlåt från var och en av de medverkande artisterna.
Det ger en tudelad eller till och med fragmentarisk upplevelse, till hälften ett samlingsalbum utan tydlig röd tråd (mer än Angel Olsens uppskattning, då) och till hälften ett coveralbum av Angel Olsen, till arrangemang och karaktär enhetligt och sammanhållet.
På samlingsalbumet är Poppy Jean Crawford volymmässigt dominerande. För den hårda goth hon flexar här hämtar hon kraft – mycket kraft – hos Siouxsie Sioux, i skarp kontrast mot Maxim Ludwigs anonyma pianoballad och mot Camp Saint Helenes klassiska folk i Joan Baez tradition.
Höjdpunkterna bland Angel Olsens utvalda aspiranter är Sarah Grace White, som med fingertoppskänsla sjunger en subtil och känslig ballad, och Coffin Prick som gör elegant synthpop med 007-detaljer. Men ingen av dem har något att sätta upp mot Angel Olsen själv.
Hennes fem tolkningar av de medverkande präglas av en minimalistisk hållning. Bara några glesa pianoackord på avstånd räcker fint i hennes vemodiga tagning av Sarah Grace Whites Sinking, och på samma sätt en väldigt rudimentär akustisk gitarr när hon tar sig an Coffin Pricks Swimming. Allra starkast är tolkningen av Poppy Jean Crawfords The Takeover, en strålande poplåt i original som Angel Olsen gör till sin genom att skala av allt utom den akustiska gitarr.
Bland urvalet utvalda medverkande finns två eller tre smakprov som ger mersmak hos den här anmälaren, men det som kommer att spelas igen och igen är Angel Olsens egna tolkningar, som kan betraktas som en mycket fin akustisk EP som på egen hand hade ränderat ett högre betyg än detta sammanvägda.
