Den här Londontrion gjorde sig ett namn redan med debuten förra året, där de med rejäl glimt i ögat spelade lättrallad brittisk punkpop med inte särskilt subtila skämt i såväl albumtitel som texter. Det fortsätter på samma sätt här, både rejält uppskruvat och en aning nedtonat på samma gång. Det uppskruvade ligger i gitarrernas dova surrande, som nu välsignats av självaste Steve Albini. Det nedtonade innebär tyvärr att såväl melodier som in-your-face-referenser har blivit vagare sedan debuten, och det var ju framför allt det vi gillade.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
