”Folkpunkhjälte” utropar skivbolaget honom till, trots att vi trodde att sådana var utrotade sedan flera decennier. Men hans fräna protestsånger och jag-behöver-inga-imperialistiska-mikrofoner-gapighet gör att inget annat ord kan komma i fråga. Och tro det eller ej, men han ror det iland. Med fylligare arr än förr, tack vare bland andra ex-The Hold Steady-keyboardisten Franz Nicolay, blir Frank Turners tidigare nästan löjligt Billy Bragg-lika tonfall något mindre påfallande, och någon enstaka Albion-romantiserande medeltida folkvisa är den enda egentliga plumpen här.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
