Med sitt debutalbum 2002 fick Jesse Malin med sitt känsligt rockande New York-låtskrivande oss att tro att vi var en arvtagare till Paul Simon, Johnny Thunders eller Dion på spåren, eller åtminstone till Garland Jeffreys. Men förväntningarna blev för tunga att bära, och därpå följande album har sorterats in i facket Stora besvikelser.
Här kommer förklaringen, när han tar till den tryggaste utvägen och serverar oss sina influenser på ett coveralbum. Det visar sig nämligen att hans musiksmak är oerhört ytlig, och visserligen rymmer förväntade NY-referenser som Lou Reed, Paul Simon och The Ramones, men inte lyckas ta sig djupare än till deras allra mest sönderspelade allsångshits. Standards av Clash, Rolling Stones, Elton John, Sam Cooke och Fred Neil förmår inte fördjupa bilden, och bara två bra låtar av vardera Lords Of The New Church och The Hold Steady överraskar en smula.
Visst kan vi glädjas över en medryckande partyplatta, men bara om vi kan skjuta undan att alla förhoppningar om Jesse Malin är grusade.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
