Omedelbart känner man igen spontaniteten, nyfikenheten och upptäckarglädjen i det samspel som Dungen utvecklat, nu också kryddat med en viss återföreningseufori efter fem år isär. På samma sätt är den ständigt närvarande tydliga centrala låtstrukturen och melodikärnan omedelbart igenkännelig.
Det är den kombinationen som höjer Dungens varmt psykedeliska musik över alla andra i genren, vare sig vi talar om den böljande Kebnekajse-ljudande instrumentala Franks kaktus eller Åkt dit med både subtilt groove och mäktig refräng. Det är den kombinationen som gör att åtta minuter av avslutande Sova känns alldeles för kort.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
