Den som bedömer musik i termer av komplexitet och teknikalitet måste instämma i albumtiteln – utifrån sådana aspekter kan Hjelles sånger och framförande framstå som högst medelmåttigt. Men precis som med Hjelles band Bäddat För Trubbel mäter vi hans kvalitet med helt andra mått.
Den här skivan har han färdigställt helt på egen hand – och står nu även för distributionen själv – och det har bidragit till att det inte är fullt lika skramligt som hos Bäddat För Trubbel. Här finns någon ekande ballad som vemodiga En gång var det sommar tillsammans med någon vänlig Torsson-liknande folkparksrock som 99,50.
Men mest rör det sig fortfarande om ursprunglig rockenroll full av vardagsmisslyckanden och allmän tristess. The dela ut gratistidningar blues är njutningsfullt självömkande, och textrader som ”Jag hade precis allting, nu är allting mest skit” är skivans grundläge. I lakoniska En dag blir man sjuk och i dryckesvisan Jag super förgäves igen är Hjelles rännstensvältrande närapå lika romantiserande som Bellmans och Bukowskis.
Den här jävla stan med självhäftande upptempo-omkväde piporgel och autentiska korruptions-skandaler i texten är däremot snarare skitförbannad än deppig, och Res dig och gå erbjuder alternativ till misären. I avslutande Det är fredag dyker så både löning och Little Richard upp och visar att det ändå finns någon sorts hopp.
Det är sådana kast som gör att Nisse Hellberg, Problem och Kalle Pedal helt enkelt får ursäkta – södra Sverige har inte haft en frejdigare rockenrolluttolkare än Hjelle.
