Hellre än att arbeta vidare med sina begynnande framgångar på egen hand väljer Olle Nyman att förvandla The New Man från ett sidoprojekt till sitt huvudsakliga fokus. Musikaliskt gör han rätt i det, men kanske inte kommersiellt. För bandets drömska pop med inslag av psykedelia av den mer tillgängliga sorten är inte helt enkel i hur den påminner om hur mer pretentiös orkestral 60-talspop kunde låta. Ändå är den snarare imponerande än engagerande. På samma sätt är det med Olle Nymans vemodiga och vekt flexibla röst, mitt emellan Nicolai Dungers och Steve Harleys. Med sitt säregna uttryck väcker den fortfarande fascination mer än kärlek, men den har alla förutsättningar att ta The New Man till oanade höjder när låtmaterial och fokus vässats ytterligare något.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
