Inget är någonsin riktigt lyckligt i Daniel Treacys värld, och efter ett decennium förlorat till droger och anstalter är hans oväntade comeback mörkare än någonsin. Men i tragiken finns mörk humor, och samtidigt som han likt ingen annan får hjärtat att gråta förtvivlat får han oss lika mycket att le och ibland skratta högt.
Effekterna av drogmissbruk dominerar den bedårande och öppenhjärtiga Dream the Sweetest Dream, medan All the Young Children on Crack överhuvudtaget inte är en låt utan bara en uppgiven klago-chant från en som varit där själv. Även känslolivet är tufft. Sjungen ur den försmåddes perspektiv är I Hope You’re Happy Now skivans finaste sång, och den gulliga popbagatellen She Can Stop Traffic slutar abrupt när hans mysande ”and she is mine” möts av bandets klarsynt ändrade tempus. ”She was”.
Den loja improviserade The Velvet Underground är nästan lika bra som Jonathan Richmans hyllning med samma namn, och They’ll Have to Catch Us First hade kunnat vara ett pratigt Dexys Midnight Runners-spår från Don’t Stand Me Down, minus budget och perfektionslängtan. ”Put that on the B-side and see how you like it” fräser Daniel Treacy när den tar slut, men sanningen är förstås att redan Television Personalities framsidor saknar motstycke i vimsighet.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
