Magnus Zingmark och Oscar Simonsson är inte blyga. Sturskt kliver de in på den renodlade jazzscenen, fullständigt okänsliga för de pretentioner som råder där. Inga invändningar från pipinrökta villaägare med skägg om vad man får och inte får göra för att kalla sig renlärig jazzmusiker biter på dem.
Waltz for Koop är mycket välstrukturerad. Skivan är föredömligt kort och fylld av tillbakalutade och noggrant uppbyggda låtar. Referenser från hard bop och latin är tydliga, men traditionen är långt ifrån helig för Koop. Oblygt adderar de moderna element på ett sätt som får puritaner att bekymrat klia sig i skägget och oss andra att digga. Tvärflöjter och saxofonsolon får finna sig i att samsas med försiktiga samplingar och elektronik.
Men luras för den skull aldrig att tro att resultatet är fusion – tillsammans med improviserade stycken är sånt bannlyst hos Koop. Några ballader låter oss ana varifrån Koop hämtat sin självsäkra attityd och sitt sätt att behandla heliga referenser varsamt men samtidigt ytterst respektlöst.
Tills för tjugo år sedan kunde Sun Ra med ojämna mellanrum lämna sina mest långväga intergalaxresor för att kliva ner i en nerrökt källare och spela bop, och Koop tangerar de ögonblicken på Summer Sun. Den mycket unga sångerskan Yukimi Nagano förstärker den bilden ytterligare.
Men hon är inte ensam vokalist om att imponera. Cecilia Stalin imponerar på titelspåret, som redan toppat danslistor, hyllats i internationella tidningar och av moderna acid jazz-gurus och fått en hel generation att sälja sina exemplar av Us3-debuten på skivbörsen. För att inte tala om In a Heartbeat, där självaste Terry Callier sjunger över ett långsamt groove med drömskt elpiano och flöjt.
Genom sitt intåg på jazzscenen gör Koop att Esbjörn Svensson inte längre är trygg i sin poleposition i modern svensk jazz, något som Esbjörn helt säkert välkomnar. Det här kan vara lika viktigt som Lars Werners tidiga plattor.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
