Det finns en grupp offentliga gråterskor som alltid samlas så fort en legendarisk död rockmusiker ska hyllas med en tv-dokumentär eller en hyllningsskiva. Hade inte Warren Zevon gång på gång sedan debuten för 33 år sedan samlat namnkunniga a-listvänner hade det varit lätt att missförstå varför Bruce Springsteen, Tom Petty, Jackson Browne, Don Henley, Dwight Yoakam, Emmylou Harris och Ry Cooder trängs på det som blev Warren Zevons sista skiva, efter att lungcancer tog kål på honom i början av september.
Omständigheten att The Wind spelades in i kapplöpning med cancerns oundvikliga förlopp gör självklart att döden är skivans viktigaste gästartist. En cover av Knockin’ on Heaven’s Door och dödscellsnovellen Prison Grove ger sensationslystna analytiker mycket att dra växlar av.
Och visst innehåller The Wind en del avsked. Numb as a Statue vill räta ut missförstånd med vänner och fans, och i avslutande Keep me in Your Heart sjunger Warren Zevon ”There’s a train leavin’ nightly, called when all is said and done/Keep me in your heart for a while.”
Men Warren Zevon drogs alltid åt den morbida humorn, hans tillbaka-i-form-skiva för ett par år sen hette till exempel Life’ll Kill Ya, och i Rub me Raw slår han gamarna ifrån sig. ”I don’t want your pity/or your fifty-dollar words/I don’t share your need to discuss the absurd”. Sen skrattar han så gott i The Rest of the Night att Tom Petty får ta över leadsången.
Gång på gång står det klart – The Wind är ingen likvaka. Det är kanske lite skitigare än vanligt, men fortfarande lika smart litterär östkustrock som Randy Newman brukade leverera, och en epilog som lever gott på kvaliteter istället för sensationer. När Warren Zevon fick sin diagnos och dödsdom meddelade han stilenligt media; ”It’ll be a drag if I don’t make it till the next James Bond movie comes out.”
Han klarade det med tio månader tillgodo, och filmens titel måste ha tilltalat en galghumorist som Warren Zevon – Die Another Day.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
