Vid ett par tillfällen i musikhistorien har det hänt att vita blues- och rockmusiker liksom av misstag lyckas sno ihop ett svart groove som spöar det mesta, och som i bästa fall håller i sig åtminstone en hel skiva. Kevin Kelly, senare i Byrds, och en mycket ung Ryland Cooder fick till ett obeskrivligt sväng när de satte ihop Rising Sons tillsammans med Taj Mahal 1966. Mike Bloomfield slog sina påsar ihop med Nick Gravenites 1967, och som Electric Flag svängde de bättre än resten av Woodstock tillsammans.
Jeanjacket Shotgun är inga andra än Jon Auer och Joe Skyward från Posies iklädda James Last-hyllande skivomslag. De har lämnat Posies powerpop bakom sig, åtminstone tillfälligt, och medan de vacklar omkring i en studio fylld av olaglig rök snubblar de plötsligt över ett tungt sväng. Utan att de själva fattar hur funkar Lefty som Jimi Hendrix och Buddy Miles på en särskilt groovy Lightnin’ Rod-session. Falsettsången och det loja svänget i Jason’s Finn skulle kunna ha varit Prince om han debuterat 10 år innan han verkligen gjorde det.
Men röken ligger för tät, och lika snabbt som herrarna råkat hitta funken, lika snabbt tappar de bort den igen. För att återfinna den improviserar de vilt på slagverk och slapbas, och tackar avslutningsvis den som orkat lyssna färdigt på eländet. Det är nog inte så många.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
