Staffan Hellstrands Greatest Hits härom året var en klart befogad samlingsskiva, eftersom hans tidigare nio skivor alla har lidit av kraftiga ojämnheter, som om Staffan Hellstrand stressat fram hälften av materialet för att snabbt få ut de riktigt starka och personliga låtar som alltid funnits där.
Den här gången har han dragit sig undan till Oslo, en form av exil som tidigare hjälpt några av förebilderna här. Den klassiska tragedin Den första snön ekar tydligt av Cornelis allvarligare stunder, medan Mekhong Whiskey är en typisk avskalad Plura-blues, och båda är utmärkta berättande sånger som både Tomas Andersson Wij och Lars Winnerbäck kan lära sig mycket av.
Men det räcker inte till ett helgjutet album. Platta onödigheter som Känslan av att glida på ett tak och korrekt betitlade Det här är ingen sång tar för stort utrymme. Stockholmsbetraktelserna blir så överromantiserade som de lätt blir i exil, från omslagets nattbild av Slussen till Söderromantiken i Kanalplan T o R. Romeo i Stocksund är ytterligare en av de socialt engagerade samtidstragedier som Staffan Hellstrand mutat in som sitt område, men trots detaljer som ortsnamn och fonetisk Rinkebyslang blir det bara ungdomsbok och Vinterviken av försöken att skriva om en socioekonomisk/etnisk kollision.
Däremot går det inte att låta bli att le åt referensen till Johnny Thunders, som i förbifarten, i Du kan inte gräva upp månen. Se där en poplåt som borde bli en singel, och som har en garanterad plats på nästa Staffan Hellstrand-samling.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
