Playing Dead är fascinerande. Suggestiv och metallisk i sin hypnotiska kombination av psych, electronica, afropop och vanlig pop. Men den tar slut för snabbt, som om The Phoenix Foundation inte riktigt litar på sina ambitioner och bestämmer sig för att inte utmana lyssnaren för mycket. Eller så är de psykedeliska inslagen i nyzeeländarnas habila Crowded House-pop helt enkelt bara en tidstypisk topping. När de någon gång vågar lämna mainstreampopen, som i Jasons suggestiva faser, blir det avsevärt mer spännande, men när de å andra sidan envisas med fyndigt namedroppande om Bob Lennon John Dylan som om det vore indiepopens 90-tal igen är det desto mer irriterande.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
