Aldrig trodde man väl att man skulle förbanna Pixies. Aldrig trodde man att Pixies skulle stå i vägen för nåt större, nåt bättre. Men veckan innan Pixies överraskande återförenades förra året tillbringade en lätt desperat Frank Black i Dan Penns Nashvillestudio, för att försöka få ur sig de starkaste känslorna efter sin skilsmässa.
Till sin hjälp hade han de mest meriterade sydstatsmusiker man kan föreställa sig. Steve Cropper och Reggie Young är ett par av gitarristerna, David Hood spelar bas, och keyboards bidrar Spooner Oldham med. Deras samlade erfarenheter täcker varenda klassisk sydstatsskiva som någonsin spelats in, från Otis och Aretha via Dusty Springfield och Box Tops till Bobby Womack och Don Nix. Repetitioner och omtagningar finns inte på deras agenda, och Frank Black med sin ångest direkt under huden, vaggas till trygghet i deras stadiga famn.
Hans låtar är skevare än någonsin, som den desperat mörka Another Velvet Nightmare om hur inte ens billig sprit hindrar exfrun från att fortsätta hemsöka hans drömmar. I skarp kontrast står musikernas hypertraditionella sydstatsgubbiga countrysoul, och när de ytterligheterna krockar i sorgsna I Burn Today uppstår något nytt och stort.
Skivans enda svaga punkter är ett par onödiga covers, bland dem en ängslig tagning av Dan Penns odödliga Dark End of the Street, som stjäl utrymme. Hellre än dem, och hellre än Pixies kringresande nostalgitripp, hade vi velat följa Frank Black nedför den här outforskade vägen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
