Det hade kunnat bli riktigt kletigt när NYC-artpopens grand old man slår sig ihop med NYC-artpopens kronprinsessa. Desto mer glädjande alltså att deras samarbete faktiskt är en jätte som det är lätt att älska. Smarta elektroniska beats bakom ett dominerande mäktigt blås är en dynamisk och spännande botten till de sånger de turas om att sjunga.
Och kanske är det tack vare den unga utmanaren som Byrne ställer sig på tå med en nerv vi inte hört sedan salig Talking Heads. Men bäst är ändå St. Vincent, i sin No Wave-frenetiska Ice Age.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
