Det värsta med högaktade gamla hjältar som vill göra comeback är att de har så mycket att leva upp till. Alldeles för ofta leder det till att de tar i så att de storknar, som på halva Ray Davies återkomst och, tro det eller ej, första skiva utanför The Kinks. Men bara halva Other People’s Lives är nervöst stel och överlastad av ängsligt överdubbande och fläskiga trummor som tröttar öronen.
På andra halvan hittar Ray Davies rätt och blir nästan lika vital som 1965. Is There Life After Breakfast? med en vers dedikerad till Kinks trummis Mick Avory, är en avslappnad och fin existentiell popbagatell, och Next-door Neighbour är en vardagsbetraktelse lik Ray Davies bortglömda bidrag till Absolute Beginners-soundtracket. På två spår är det uppenbart vilken betydelse Ray Davies har haft för engelsk popmusik. The Tourist hade kunnat vara Ian Durys lyckliga äktenskap med Blur, både som förebild för Damon Albarns sång och för Graham Coxons riff. Stand Up Comic adderar The Streets till relationen, kanske med Suggs som voyeur. I såna ögonblick är Ray Davies fortfarande störst.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
