Den som inte orkar sätta sig in i karaktärernas komplexa relation och resor på den avslutande delen av Damien Jurados trilogi kan slappna av. Det är lätt att strunta i sådant och istället bara låta sig vaggas till skön vilsamhet av de fina och lagom melankoliska singer-songwriter-sångerna a la 1971. Vare sig Damien Jurado sjunger till mjukt knäppande på nylonsträngar eller till mild och återhållsam orkestrering är det hela tiden varmt, innerligt och nära. När han i Qachina dessutom hittar en försiktig latinrytm låter det förvirrande likt Rodriguez. Men i sitt intensiva sandpapprande och inoljande av sångerna har han samtidigt gnuggat bort den spännande egna personlighet som brukar prägla Damien Jurados musik. Man kan inte få allt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
