Frälsning är ett dokumenterat effektivt sätt att ta sig ur hemlöshet och missbruk. Men i Sydney Wards fall var det inte Jesus som uppenbarade sig och fick in henne på den smala vägen, utan punkens mest intellektuella anarkister i Crass. Som Sunny War skriver hon texter med samma politiska laddning som förebilderna, men hon väljer helt andra musikaliska uttryck. Hennes sånger är varmt souliga, med elegant groove och skitsnygga akustiska gitarrfigurer. Sedan senast har hon byggt större arrangemang runt sina sånger, och att hon efter förra albumet Anarchist Gospel turnerat med alltifrån Bonnie Raitt till Mitski sätter bredden i hennes musik i perspektiv.
De tidiga åren som gatumusikant med punkrepertoar lever kvar i texternas starka politiska ställningstaganden, och den intensiva inledande One Way Train sätter temat där tåget rusar mot en framtid där ”the fascists and the classists/all evaporate”. Balansen mellan klasskampens avgörande strider och musikens soliga tillgänglighet finns redan i albumtiteln, och i låtar som snygga men mörka Debbie Downer och popiga Bad Times om olidliga arbetsvillkor med minimilön och ingen sjukförsäkring.
Svänget finns där konstant, lojt och luftigt i Scornful Heart med Tré Burt och varmt med elegant Curtis Mayfield-gitarr i soulduetten Cry Baby med Valerie June. Bluesiga Ghost med snyggt subtil groove är personligare, när Sydney Ward sjunger om hur hon såg sin avlidne fars spöke när hon flyttar in i hans hus i Chattanooga, ända tills den lilla gasläcka som var orsaken till hennes hallucinationer kunde identifieras.
Även när hon krokar arm med några av sina stora punkhjältar är det på hennes musikaliska villkor, som i popiga Gone Again med John Doe från X, och till och med när hon sjunger den frustande ursinnig klasskampsduetten A Walking Contradiction med sin ungdoms hjälte, självaste Crass-ideologen Steve Ignorant, tar sig vreden och kampviljan ett stillsamt souligt uttryck. Så stark är hennes integritet, och så stark är hennes skiva.
